Att falla för trycket.

Sommarens första ledighet är här. Vaknar med ett ryck vid halv nio och förbannar den sista ölen, beredd att rusa till jobbet. Minuter senare förstår jag att lördagen är här och att mitt huvud snurrar alltför mycket. Jag måste somna om.

Träffar Adriane och Jörgen för att hämta ut datorn från kontorets hetta. Jörgen har en snygg skjorta och är på väg till Nitty Grittys rea för flera sådana. A och jag slår följe till Söders bokhandel, stället jag sökt jobb på fyra gånger utan framgång, och jag köper tre böcker.

Modernista Pulp har gett ut Denis Johnsons "Jesus' son".
Jag är förälskad i böckernas "smutsiga finkultur" (som Modernista uttrycker det).

Magnus Hedlunds "odöda, odrömda" - en bok om två människor som måste vara zombies, är mitt andra köp. Jag har sneglat i hans kortprosasamling "Ärligt talat" och hoppas att denna bok kommer att göra mig lika lycklig.

Den tredje stavas död, ångest och Norén. Jag faller för trycket och köper en "dramatikers dagbok". Ett slags sug i magen och en lätt euforisk känsla har nu infunnit sig. Jag kommer därefter att ägna söndagen åt Noréns funderingar, outningar och nattsvarta kärleksförklaringar.

Sedan dricker vi kaffe och diskuterar barn, livet och förhållanden. Hur kommer vi se ut i framtiden, alla vi som tatuerar oss för att sedan bli medelsvenssons i Ecco-skor?
Bidrar vi till en samtidsskildring utan like, är vi de nya mods om 30 år? En generation utan strävan efter originalitet, som tar illa upp om vi inte anses unika. En generation som slaviskt följer trender som ännu inte existerar?

Sedan vandrar jag hemåt, fastnar på Tjallamalla och bestämmer mig för att se ut som hela Stockholm. Jag köper ett par träsandaler i brunt och en blåvitrutig skjorta.

Nu sitter jag hemma och är rätt nöjd.
Över att vara en del i generationen som bryr sig allt mer, och allt mindre.
Och över att vara en av dem som kommer ha rynkiga tatueringar när jag är 60 år.