söndag 30 november 2008

Ord som får mig att sluta andas för en sekund.

Jag spenderade den här helgen med fina personer som jag bryr mig om och som gör mig glad. Sådant är viktigt. För några år sedan hade jag inte riktigt kommit på vilka människor som lyfte mig och vilka som sänkte mig. Jag tror att jag är närmare svaret nu.

För två veckor sedan fick min mormor en hjärtattack och jag rycktes ur min verklighet för att se döden smyga sig på min verklighet på ett sätt som jag inte var beredd på. "Jag är inte redo att dö än", sade min mormor, och mitt hjärta slutade dansa techno för en minut som kändes som ett helt liv. Sedan den eftermiddagen har jag bara väntat på det andra samtalet, det riktiga samtalet. Samtalet som kommer att förändra min bubbla till tillvaro av trygghet. Det där samtalet som säger att nej, nej hon orkade inte. Nej, det fanns inget vi kunde göra. Det var livets gång.

Men det samtalet har inte ringts än. Och jag hoppas att det dröjer, för jag planerar att ha kvar henne i mitt liv ett bra tag till. Och hon vill, kanske mer än jag.

Sedan den onsdagen har jag tänkt på livet och på döden och det där mitt emellan som är det vi skyndar igenom utan att riktigt tänka efter. Det där som egentligen är viktigast av allt; för vad annars ska vi komma ihåg sedan när vi inte har något annat än minnen att klamra oss fast vid?

"Döden är en del av livet", sa en vän i helgen. Och jag förstår det. Ändå rispas mitt hjärta av en sylvass kniv när jag tänker på hur någon kan försvinna bara sådär, helt utan förvarning - eller med år av bävan, bävan för att man vet vad som komma skall.

Kanske gjorde tanken på döden mig mer eftertänksam. Kanske gjorde den mig tacksam för att jag lever så intensivt och känner så mycket.

Kanske måste jag acceptera det där som faktiskt är livet.

Inga kommentarer: