söndag 16 november 2008

Tunnelbanetanke.

Efter en lång promenad tog jag tunnelbanan till champagnebaren och O. Han bjöd på hamburgare och färskpressad äppeljuice. På tunnelbanan satt jag mitt emot en man. Han hade två kassar med jackor i från Överskottsbolaget och hans skor hade veckat sig för att de liksom var gjorda av plast. Han tycktes bära någon slags världssorg i sina ögon. Och tittade på mig.

Det är inte så ofta folk berör mig sådär så att det känns som en nål i hjärtat men han gjorde faktiskt det. Kanske var det jag som var på det kontemplerande humöret, kanske var det att han såg rakt in i mina ögon.

Jag liksom slogs av en känsla att jag borde hjälpa alla människor i världen. Göra det lite, lite bättre för alla.

Sedan slogs jag av någon slags skuld för att vara både europé, vit och medelklass. Som om mina tankar inte riktigt räknades.
Det vore himla fint att beröra någons liv så att de mådde lite bättre.
Har jag hamnat i någon slags kris?
(Det här påminner nämligen om när jag var 14 och drabbades av världssorg och inte kunde se på nyheterna på flera månader).

Eller är jag helt enkelt bara mänsklig?

Inga kommentarer: